Att vara mamma

Vi är hemma och snörvlar idag.

Ett väldigt lugn ligger som len bomull över oss.

Vi tjuväter gelehallon, tittar ut på snön som glittrar,

pratar om varför kärlek är bra, om hur mycket honung

man egentligen kan äta innan det blir onyttigt. 

Vi tittar så klart på Dunderklumpen, sorterar glittriga

bokmärken, övar på mjuka pussar och jag tänker

på hur allt började.

Innan hon fanns.

 Mitt barn.

Hon som vistades utanför min kropp när hon bara var ett ägg.

Det sköraste ägg jag någonsin sett.

Det är egentligen inga jobbiga tankar, 

trots de varma tårarna som trillar längs mina kinder så är

soundtracket är så där änglapingligt speldoseaktigt. 

Stillsamma, vackra, ömma, bottenlöst tacksamma tankar

och jag fylls av nära nog imploderande kärlek.

Men allvarsamma tankar är det, 

och väldigt väldigt nära, 

alldeles för nära det vackra, 

ligger en enorm livrädsla.

Livets skörhet.

Livets storhet.

Livsfarorna.

Livets förgänglighet.

Livets möjligheter.

Livsmod.

Sånt tänker jag på idag.

Fram med håvarna folk - här ska tusans fånga alla jäkla dagar som finns!!